För ett år sedan blev de en internationell sensation. 23 kvinnor grips som medlemmar i ett pedofilt nätverk som utväxlat barnpornografi.
När domen kom var det som avdömdes närmast banalt.
Villkorlig dom och böter.
Missförstå mig inte. Jag tycker inte att barnporrr är banalt. Falu tingsrätt resonerar för övrigt klokt om det här i domen. Jämför innehav och tittande på barnporr i relation till produktion av film och bilder med häleriets samband med stöld.
Det är en bra jämförelse.
Det borde alla 24 åtalade ha tänkt på när de höll på med bildutväxlingen. För att inte tala om mormor som fotograferade sina barnbarn.
Men som vars och ens innehav är vad kvinnorna döms för i sammanhanget banalt för att vara ett barnpornografibrott.
Det nätverk de såg ut att utgöra visade sig inte existera.
De visste inte om varandra.
Av allt att döma försökte de vara 43-åringen till lags. För att få lite mänsklig närhet när de haft det motigt i livet, som det står i domen.
I en av chattloggarna frågar en av kvinnorna om han inte kan tänka sig ha sex med henne i stället för de barn han fantiserar om.
Falu tingsrätt köper kvinnornas påståenden om att de i huvudsak är offer.
I mångt och mycket stämmer det förstås.
Som domstolen också skriver är inte fantasier, hur motbjudande de än må vara, i sig något som kan bestraffas.
Där slutar juridiken.
Det gör inte fenomenet.
Sociologin återstår.
Jag har inte på långt när läst alla chattloggar. Men det jag läst stämmer till eftertanke. Kan de som skrivit det här verkligen vara offer?
Hur kan vad som beskrivs i loggarna på något sätt vara någon form av längtan efter mänsklig närhet
Vad är nästa steg de skulle vara beredda att ta för att få den värme och närhet de säger sig sakna?
Minnesförlusten hos de 23 kvinnorna är också anmärkningsvärd. Kan minnen förträngas så effektivt på så kort tid?
Intressantast är förstås frågan om vad vi sett i Falu tingsrätt är ett fenomen som blommat ut därför att nätet plötsligt gjort det möjligt?
//
Gubb Jan