Det tog en vecka innan kroppen och knoppen kom i balans igen. Mycket märkligt, men Marcus hade varnat för det också. Rätt bra att ha någon i ringhörnan som åkt tre gånger och var med och coachade i den stora tävlingen i år. Har kört två korta vändor, den första var hemsk och den andra, i morse, var utmärkt. Slog ett av mina rekord, från 50-skylten i korsningen Hobborn/Skuggarvsvägen upp till krönet vid röda nybygget i Skuggarvet tog det 8.30. En putsning med 1 minut, fördelen med svaga personliga rekord är att de är smidiga att slå.

 Ska ge mig på Baggbo till veckan, då får Felicia övningsköra dit mig och jag kör ett sista pass på supercykeln (För er som undrar: Team Sky Pinarello Dogma, DuraAce Di2, DuraAce C32, Prologo, Deda Zero) med rekordförsök innan cykeln som tog mig Frankrike runt ska säljas. Mitt gamla på 6.37 borde ligga illa till.

 Att jaga sponsorer var svårare än beräknat så därför måste en cykel säljas, troligen denna. Men är intresset större kanske en modell som heter Kobh kan säljas i stället, även den rätt från proffslagret med motsvarande spec. Gör ont att sälja, men så är det bara. Den elektroniska växlingen är nästan löjligt exakt och fast och så låter den lite också, som en nöjd hundvalp ungefär.

Nu väntar ett pass med gräsklipparen, kör en handjagare eftersom kombinationen avgaser och nyklippt gräs alltid utlöser lite pollenallergi. Med tanke på att armarna inte varit så här klena sedan jag Macahan var populärt på TV första gången kan det bli ett hårt pass i solen, eller kan man skjuta på en gräsklippare med benen?

23 juli – i bilen på väg hem

Kroppen känns konstig efter två dagar utan cyklande. Liksom orolig. Har lite småont i benen och axlarna. Tror jag måste ”avgifta” mig långsamt med korta cykelturer i solsken hemma. Eftersom jag lovade kroppen att den aldrig mer skulle behöva sitta och frysa på en cykel när det var som mest uppfriskande i snön och regnet på över 2 000 meters höjd måste jag hålla mitt löfte och stanna inne när det regnet. Kroppen tog mig ju till Paris och det måste den belönas för.

Ska ta mig tid att läsa alla inlägg ordentligt, ber om ursäkt för att det inte har hunnits med i önskad omfattning. Har också fått några fantastiskt uppmuntrande mejl. Men, som sagt, det blev inte mycket tid kvar av dagarna efter 7-10 timmars cyklande, 8-9 timmars sovande, mat, tvätt, transport och fixande med boende. Och så har jag blivit lite märkvärdig också. Det är inte så att detta har stigit mig åt huvudet, det är omvärlden som äntligen börjar komma upp i den nivå där jag  haft huvudet hela tiden.

Återkommer med lite epiologaktiga saker framöver, man kommer på mer och mer när dagarna inte längre är helt fulltecknade. Bland annat sådant som inte fungerande men som vi inte brydde oss om, all fokus låg på det som var viktigt i sammanhanget: möjligheten att cykla och cykla och cykla.

Ska hur som helst bli skönt att komma hem och göra ingenting med hela familjen i två veckor. Fick med mig lite vin hem från Frankrike och det blir ju dåligt om det blir stående, och så kan vi inte ha det.

Tack för allt stöd och alla gratulationer! Gör som sagt några ryck till här och Johannes har fler bra bilder och filmer som dyker upp. I morgon ser vi finalen på Champen, vars stenar och motlut för övrigt var mycket bökigare att cykla på än jag trodde. De gör det bra som kan hålla fullt där – de riktigt stora pojkarna.

Klicka hit och dit och hit så kommer filmer och bilder under kvällen, från badet med vin på kanten, you go girl:

http://twitter.com/#!/hedvard

Förbannat synd att kalaset i Parise blir halvt, om ens det, när inte Sofia och Felicia är här. Men det tar vi igen hemma.

Och så måste det rullas lite hatt med Marcus och Carina för Sky och Edvalds och Rigobertos framgångar. Så får det bli framöver.

Sista etappen. 95 km, varav 51 skulle köras på Champs Elysees och resten i Paris Bromma, Creteil. Alla som varit på Champen (som vi säger i Falun) eller i Brommis (som ingen säger) vet att det i praktiken är omöjligt. Rödljus, dödstaxibilar, bussar, gendarmer, kinesiska turister och fransoser, fransorer, fransoser förvandlar det till en ständig start-stopp-gå-upplevelse. Därför körde jag 90 kilometer utanför Grenoble under gårdagen, en stund efter tempoetappen. För att kompensera för motlutet på Champen, från Adidas-shopen till McDonalds, körde jag de första tre milen upp och ner från Eybens till Montchaboud (väg D5) och övriga sex mil fram och tillbaka på slätan mellan rondellerna utanför Vizille och Basse Jarrie (väg D1085b). När filerna dyker upp på nätet hoppas jag att någon riktig tour-polis (ja, Tour de France har en egen polis med egna lagar- det är sant) kollar min snittfart där. Enda gången jag vågade gå fullt.

Sedan direkt in i bilen för 60 mils transport från Grenoble till Paris, en sträcka proffsen kommer att flyga. Vi åkte omkring 22 och kom till ett ganska sömnigt Champen vid 04.30. Efter lite pyssel utanför Dolce Gabanas butik på en tvärgata till Champen var det dags för de sista fem kilometerna: Champs Elysses-Louvren-Arc de Triomphe-Champs Elysees. Eftersom bara bagare, fyllon, deltagare i walk of shame, poliser och uteliggare delade vägbanan gick det hela ganska smärtfritt. Det var bara en taxiförare som försökte döda mig med sin tuta och backspegel. Trots att han hade hela Quai Saint-Bernard för sig själv körde han/hon sin fula Pegutt så nära att Pinarellon ruskade till. Men han/hon är ursäktad om han/hon av estetiska skäl försökte befria stadsbilden i världens näst vackraste stad (efter Arvika) från ytterligare en varelse i illasittande reflexväst. Ja, så var det. Jag erkänner. Kryper till korset. Gör en dubbelpudel: När jag fullföljde min största fysiska utmaning i mitt liv bar jag reflexväst i storlek S-XXXL, köpt på en bensinmack utanför Paris 03.30 bland truckers från södra Europa som svarar för efterfrågan på alla Erotic Markt i västra Europa. Men säkerheten främst. Och jag lever fortfarande. Var dock inte helt förvånad om bilderna från målgången och sprutandet efteråt är befriade från reflexvästbärande män i medelåldern. Den stalinistiska historieskrivningsmodellen har avgjort sina fördelar. Nu ska jag fira med att äta och dricka utan att tänka på att jag ska upp och cykla i morgon. Vilken märklig tanke. Men i Paris (när man inte kan vara i Arvika) av alla städer borde väl det vara möjligt.

Återkommer med lite mer betraktelser och grejsimojs, är lite slak i kroppen och knoppen just nu. Och Nille, du förlorade vadet…

Tempoetappen utanför Grenoble hade en hårdare sträckning än jag trodde. Fast det har ju å andra sidan nästan alla sträckor varit. Ignorance is bliss, som de säger på öriket. Sedan kan man ju fråga sig hur man kan tro att någon cykelsträcka på 4-5 mil utanför en stad i Alperna ska vara platt, ska vara enkel. Men det var en mycket trevlig tur, Johannes gjorde mig sällskap och varför skulle inte vi kunna cykla fel tillsammans? Man ska ju dela saker med andra för att de ska bli ännu roligare. Etappen blev drygt en mil längre än de väntade 42.5 km som proffsen ska köra på lördag. Detta måste vara en av de mer kuperade tempoetapperna Touren har presenterat.

Vi startade relativt sent, eftersom gårdagens målgång i regnet på Alpe D´Huez blev sen och transporten till Grenoble tog cirka en timme, transporterna är riktiga tidstjuvar.

Benen gjorde ont på morgonen. Det känns som en rejäl variant av träningsvärk. Hur kan det vara så? Starten på tempoetappen var också riktigt seg, eftersom den börjar med uppförskörning i cirka 20 km fick Johannes dra. Vilket ger en total draghjälp under Touren på cirka fem av nästan 350.

Vädergudarna i bergen har uttryckt sig med frapperande stor tydlighet. Jag är inte välkommen varken till Pyreneerna eller Alperna. Dagen började på ett mysigt hotell i Valloire med en riktigt bra frukost. De djupa fickorna i de läckra mjuksbyxorna och huvtröjan från Reporter.se fylldes med lunch och fika: tre tudelade mackor med ost och skinka, en croissant med lite aprikosmarmelad, frukt, en liten bulle och nånting regionalt jag inte kunde låta bli.

Sedan var det kramkalas innan tjejerna var tvungna att åka hemåt genom dalgången och Johannes och jag åkte de fyra milen till starten i Modane. I regnet och det avstängda vägarnas land förlade vi startproceduren till en Autoport under en stor motorväg vid Modanes stadsgräns, det brukar ta 15 min att kolla cykeln, ladda cykeltröjan med smaskens, byta ut et tänkt cykelplagg till ett annat. Under det pittoreskt överdimensionerade taket till Shell-macken fylld med dyngsura ungdomar på kollo satte vi också på baklampan. När det regnar och molnen är låga blir det mörkt.

Sedan väntade regn uppför Col du Telegraphe, 1 566 meter, en försiktigt utförskörning i halkan och passage förbi nattens hotell innan det var dags för Col  du Galibier, 2 556 meter idag igen. Denna gång från den norra sidan. De kör Galibier två gånger i år, och jag också förresten, för att fira att det var 100 år sedan den klättringen först användes i Touren. Precis då tittade solen fram. Så jag tog av mig handskarna, hängde dem på styret för att torka och gjorde samma sak med skoöverdragen, som jag hängde under sadeln. Nästan uppe, ungefär vid husbilsgränsen, låg små högar med snö intill vägen. Toppen var inte synlig.  På toppen var det snö på sidorna av vägen, en husbil i diket och tutande bilar som kröp genom kurvorna. Strax efter toppen, vid den avstängda tunnels under toppen, stod Johannes med torra kläder. Där dök också svensk nummer tre och fyra upp, ett och två mötte vid vid dagens frukost. Märkligt att vi inte mött några fler på vår resa.

Snabbt på med nya kläder, hann inte rikigt njuta av den engradiga friskheten, och sedan ner i det uppiggande regnet som gör vägbanan spännande och förhindrar att man slöar till. Efter ett tag undrade jag varför cykeln skakade. Inte bra. Fel på bromsarna? Dåligt tecken i en över fyra mil lång utförskörning. Slutade bromsa, men cykeln skakade lika mycket. Det var jag som skakade av kyla. Så fortsatte det nästan fram till Bourg d´Oisans, där starten av den klassiska Alpe d´Huez-klättringen är. Där slutade det regna i fem-tio minuter.

Hade trott att jag skulle orka köra så fort jag orkade uppför berget till målgången på 1 850 meters höjd. Men benen sade ifrån så snart jag bröt min vanliga rytm. Så jag hade full möjlighet att avnjuta regnet och motvinden även denna etapp. Målgång vid en ordentligt uppskyltad plats – stort tack för det. Och ombyte till torra kläder på en handikapptoalett, efter sju timmars cyklande. Sju timmar, fort går det inte men jag kom fram innan holländarna i ”sin” kurva på Alpe d´Huez supit omkull helt.  Sedan resans sista ris och tonfisk i bilen och transport till Grenoble, en timmes bilresa bort. Här väntar näst sista etappen, 42,5 km individuellt tempo i svagt rullande terräng. Det regnar nu men till start är det säkert kanonväder. Sedan väntar 60 mil i bil till Paris utkanter. Hör av Marcus att proffsen tycker att resorna är jobbiga efter att ha cyklat i fyra-fem timmar om dagen. Jag lider med dem.

På twitter, hedvard, dyker det upp lite bilder och filmer nu. Tack vare mamma Gun och pappa Gösta kan vi bo på hotell som faktiskt har stabilt internet de sista dagarna.  Undrar hur vi ska lösa Paris och varvet på Champs Elysse? Har hela tiden sagt att vi löser det när vi kommer dit och nu är vi faktiskt nästan där. Men, samtidigt, en feplacerad igelkott på tempobanan, och festen kan vara över för både den och mig.

De säger att den här etappen var en av värsta i årets tur, från Pinerolo – Col du Galibier. Med 200.5 km och tre toppar med högsta tänkbara kategorisering var det svårt att säga emot. Kroppen kändes bra på väg in i den första, den jättelånga stigningen upp till Col dAgnel var riktigt bökig. Växlarna behövde justeras och lutningen varierade kraftigt. Kom aldrig in i rytmen och då tar det tid att cykla uppför i 23.7 km. Men nu var vädergudarna på guldhumör, med 25 grader och klar sikt. Fantastik utsikt på toppen!

Andra klättringen, Col d´ Izoard, 14,7 km, gick betydligt bättre. Kom snabbt in i rätt rytm och det flöt på riktigt bra uppför. Dagens sista, Col du Galibier, på 23 km, tog sin tid. När jag svänger ut från Briancon och in i dalgången som leder upp mot toppen kommer motvinden, kall och hård och mitt i fejan. Farten sjunker och det hinner bli mörkt innan jag går i mål. De sista 850 meterna upp till toppen cyklar jag i strålkastarna från Skodan, där Johannes redan har kokat ris. Nice!

Den här etappen tog mig tol timmar, cirka. Lite ont i vänster axel efter vurpan nerför Cote de Pramartino (hur f-n kan de använda den på touren) gör att jag inte kan stå och klättra som jag brukar. För övrigt tyckte någon i ett magasin att man borde låna cykelbrallor från Agdr när man ska utför den, ett helt OK tips. Smärtan tar lite extra kraft också. Men nu är denna etapp klar och nu väntar 109.5 km, uppför Col deu Telegraphe, Col du Galibier och målgång på Alpe D Huez, borde inte vara några som helst problem. Borde inte. Paris känns nära, men måste behålla skärpan – annars blir det väl diket igen.

En stor alpetapp är en stor alpetapp, denna mellan Gap och Pinerolo, 179 km. Om man gillar regn hade jag tur med vädret också. Uppför Sestriere var det faktiskt skönt att det kom turistbussar som växlade ner och gasade till när de passerade två decimeter till vänster. Det fanns värme i avgasmolnet, den tjusningen berövas ju de stackare som cyklar på avstängda vägar. Skönt att Sofia, Johannes, Felicia och svärmor väntade på ett fik på toppen med torra kläder och en cappuchino.

Man blir lika våt fort igen, men det är skönt en stund i början, som bekant. Utför Cote de Pra Martino, utanför Pinerolo, gjorde jag min första vurpa. Det var en av de minsta vägarna hittills. Under träd som släppte ifrån sig löv och frökorvar. Bromsarna tog inte alls. Det var som snor på vägbanan, halt och grönt och tjockt. Däcket bara gled och jag med, ner i diket. Axeln fick en smäll som kom att störa nattsömnen i Pinerolo men vi tackar för Voltaren, Ipren och smärtsalva samt lite rödtjut för att nattsömnen i alla fall blev hyfsad.

I övrigt kändes kroppen bra, hade kontroll på det hela. Med lite musik i lurarna blir också de släta avsnitten på större vägar helt OK. Men vad ful han är i munnen, Kanye West. Och vad viktigt det verkar för alla artister på Absolute Dance Summer 2011 att gå på klubben, rabbla varumärken och dricka starkt. Det skulle Edvard Persson aldrig ha skaldat om.

Anlopp till Alperna med en 2kat stigning före Gap som dessert. Kroppen känns bra, men trött. Hade en riktigt dålig natt med lite sömn natten till etapp 16, kistan. Men det ordnade upp sig. Jag ska äta ris, tonfisk, skinka, ost, frukt, gel, riskakkor, en liten pain chocolat men inte mycket annat. Läxan lärd. Nu väntar de tre stor alpetapperna där Touren kommer att avgöras. Klara jag bara dem så har jag Paris i sikte. En underbar tanke som jag stoppar ner i fickan och tar fram när det lutar mot en mil eller två eller tre.

Något som gör det hela mycket lättare är också att Sofia, Felicia och svärmor, Paris-trafikens härskare, har kommit ner. Vi bor tillsammans och de tar en titt på spektaklet efter vägen. Ser dock ut att bli dåligt väder, igen. Regnkläderna väntar. Hoppas för allas skull att det lättar så att topparna på 2 000 – 3 000 meters höjd blir synliga.

Nu är det dags för start av etapp 17, Gap-Pinerolo (Italien). Hua…Och tack för alla stödjande kommentarer jag inte hinner tacka för. Men, som sagt, med cykeltider på 7-10 timmar, sömn, mat och transfer fylls dagarna.